annamelinder

Imorgon drar jag. Flyttar till Skåne. För drömjobbet. Jag är livrädd!
Det är en viss trygghet i att bo hemma, känna till området man bor i,
ha vänner och bekanta på nära avstånd. Det är hemma helt enkelt.
Att lämna allt, dra till ett nytt ställe, nya människor och knappt känna någon,
det skrämmer skiten ur mig och får mig att undra om det inte är bäst att stanna hemma ändå.

Men för vad? För att det känns tryggt? Är man så feg för att uppleva någonting nytt,
att man hellre nöjer sig med det man redan kan? Och riskera bli kvar resten av livet?
Man måste ta chansen, se världen, uppleva en annan typ av vardag. Då uppskattar man
det också mer när man väl kommer hem igen och hälsar på. Man kan inte låta chansen gå förbi.
Det finns inte ens på kartan, hur rädd jag än är, och hur skrämmande det än må vara att flytta
100 mil hemifrån, bort från alla, bort från allt man kan, så ska jag fan i mig klara detta!

En chans som denna får man bara en gång i livet. Jag tänker inte låta min slippa undan.
Jag ska ta vara på den och göra mitt absolut bästa. Hur slitsamt det än må vara. Jag ska klara det.